Mitt andra liv

En blogg om familjen, hälsan och livet


3 kommentarer

Kolmården Adventure Race

Jag tänkte att jag skulle berätta lite mer om min stora utmaning som jag gjorde för en vecka sedan. För mig så har det hela tiden varit mycket mer än en multisporttävling. Det har handlat om vägen tillbaka från sjuksängen. Att klara av loppet är för mig det ultimata beviset på att jag är frisk, stark och hel igen.

Jag kanske tjatar, men de senaste sex åren så har min kropp gått igenom så mycket. Tre graviditeter, tre kejsarsnitt, en bukoperation, nekrotiserande faschiit och småbarnsår med sömnbrist, dålig kost och stress. Sen har det också varit de sex bästa åren i mitt liv, men kroppen har nog inte tyckt det🙂

Så tanken med resten av livet har ju varit att bygga kroppen stark och uthållig, och sköta om den på bästa sätt. Kolmården Adventure Race var ett starkt bevis på att detta gäller. När jag kom i mål så kom det faktiskt en liten tår i ögonvrån, bara för att jag klarade det…

Det var här det började (eller nästan slutade...) Detta är innan dom kommer på vad som är fel.

Det var här det började (eller nästan slutade…) Detta är innan dom kommer på vad som är fel. Jag tittar på den här bilden ibland och tänker att jag faktiskt är döende här.

Sen blev det så här, med en lång återhämtning fysiskt och mentalt. Efter några veckor gick jag en kort kort sväng med farmor i skogen, och höll nästan på att svimma av ansträngning.

Sen blev det så här, med en lång återhämtning fysiskt och mentalt. Efter några veckor gick jag en kort kort sväng med farmor i skogen, och höll nästan på att svimma av ansträngning.

Så ni förstår vikten av att stå här, hyfsat redo för multisporttävling.

Så ni förstår vikten av att stå här, hyfsat redo för multisporttävling.

Loppet gick i vackra Arkösund. Jag mötte upp min bror vid hans sommarstuga och sedan åkte vi gemensamt till tävlingen. Patrik är en van orienterare och har kört en hel del multisport, så det kändes tryggt att han hade koll på alla prylar och annat. Jag var ju förkyld, men just denna dag tror jag att viljan tog över så pass att det kändes mycket mindre än föregående dag. Det är nog mental förberedelse när den funkar som bäst.

Loppet startade med 1,6 km löpning i skogen. Slingan gick över vartenda berg i skogen – jobbigt! Här trodde jag att ; det kommer aldrig att gå. Vi var nog ganska sist efter denna. Vi växlade därefter till mountainbike. Den optimala vägen var 15 km, och jag är övertygad om att Patrik tog denna🙂 Energin gick upp och ned, men det kändes ändå mestadels bra. Nu började vi också att se andra mix-par. Sedan växlade vi till löpning, som är det som jag tränat mest. Men, oj vad tungt det var. Benen var fulla av mjölksyra och varje uppförslut tog helt knäcken på mig. Jag fick gå rätt mycket, men det blev lite bättre mot slutet. Jag fick draghjälp på vägavsnitten genom att hålla i Patriks vätskeryggsäck. Som jag sagt tidigare, så har jag aldrig i vuxen ålder känt mig lika mycket som en lillasyrra, som då. På ett väldigt bra sätt alltså.

När vi växlade till den sista delen på loppet – kajakpaddlingen – visste vi att vi (jag) klarat det. Nu väntade ca 8 km skärgårdspaddling. Vi hade en K2 (en dubbelkajak) och drog iväg. Jag var lite osäker innan om min arm skulle hålla, då jag inte utsatt den för något sådant, men den var som vanligt. Till den första kontrollen såg vi inte någon annan, men på väg mot tvåan så dök det upp två par långt framför oss. Vi var starka och tog dem på väg mot kontrollen. Sedan jagade vi vidare, växlade på trean och såg målet långt där borta. Framför oss nu låg två par till. Det var så vackert med solen, havet och klipporna. Samtidigt var kroppen så trött och vinnarinstinkten påkopplad – vi körde förbi båda och lyckades hålla det även under den lilla löpningen in i mål! Vi blev fyra, en knapp halvtimme efter vinnarna och tolv minuter före treorna.

På väg in mot mål - fighting face...

På väg in mot mål – fighting face…

Min lillebror och hans familj, Patriks familj och våra föräldrar hade slutit upp som hejaklack, och det kändes toppen!

Dagarna efter loppet var jag otroligt förkyld och fick betala för att jag startat, men det var så värt det och jag skulle gjort det igen. Jag är nu helt biten av multisportmonstret och vill redan börja träna för att bli bättre och starkare. Jag känner att jag i och med detta lämnar sjukdomen och går vidare.


4 kommentarer

Yes!

Jag är galet stolt över mig själv!

Idag genomförde jag och min underbara storebror Kolmården adventure race. Det var helt sjukt jobbigt, och det mest ansträngande jag någonsin gjort – men jag klarade det!

Dessutom gick det t o m bra. Vi kom fyra! Fyra av 13 anmälda lag. Inte illa för multisportpremiären för min del. En stor eloge till min bror som lugnt och säkert tog mig runt hela banan, otroligt säkert orienterat och med ett tempo som gjorde att jag precis tog ut allt jag hade utan att lämna in.

När jag sprang där så tänkte jag på att jag fyller 40 om några år, men att jag aldrig tidigare har känt mig så mycket som en lillasyrra som idag. En stolt och beundrande sådan. Tack Patrik!

Tack till min familj som var där och hejade på oss också. Det betydde jättemycket!

Jag skriver mer om själva loppet här snart, men nu måste jag vila lite.

In.nan - fräscha och förväntansfulla

In.nan – fräscha och förväntansfulla

Efter - tröttare och glada.

Efter – tröttare och glada.

Jag och min bror <3

Jag och min bror !


4 kommentarer

Delmål 1 avklarat!

I torsdags så sprang  jag blodomloppet. Molnen hängde tunga över Linköping, men solen orkade hela loppet. I min kropp härjade migränen, men jag orkade också hela loppet🙂 Jag hade nästan min snabbaste snitt-kmtid hittills (om det beror på att min vanliga löpterräng är rätt kuperad och Linköpings stad inte är det, eller om det gick bra vet jag inte, men loppet är i a f genomfört.

Dagen efter cyklade jag och brorsan en sväng i mtb-spåret i Valla. Det var 12 år senast (som jag cyklade teknikspår alltså…) och visst hade jag blivit fegare, men det var jättekul. Jag älskar att cykla Mtb! Nu är min 16-åring (cykeln alltså) inneboende hos Patrik i väntan på nya reservdelar och en hård testrunda i spåret. Jag laddar hemma med förlängda pass och bättre mat.

Igår kväll sprang jag och Carin 1 h och 18 min i skog och på väg. Det kändes jättebra och gav mersmak på långpass. Fram för en ökad variation i löpningen med mer bestämda mål för varje pass. När vi kör långt ska det vara långt (och lugnt) och när det är snabbt så ska det vara det – istället för en halvdan blandning av allt varje pass.

loppet

Blodomloppet

tunnel

Killarna upptäcker motocrossbanan på Sviestad – sorry killar, men mamma kommer aldrig att låta er börja med det…

Numera hänger de ihop nästan jämt - hemma...

Numera hänger de ihop nästan jämt – hemma…

...och på andra äventyr. Här på barnens dag på Sviestad.

…och på andra äventyr. Här på barnens dag på Sviestad.

Vi har också hunnit med ett kalas till för Emil och Lucas. Jättetrevligt!

Vi har också hunnit med ett kalas till för Emil och Lucas. Jättetrevligt!


2 kommentarer

Hur går det?

Jamen, dags att skriva lite kanske… Det känns som att dagarna går fortare nu för tiden, även fast de är längre… Summan blir att jag gör mer och sitter inne och skriver mindre. Förmodligen sunt🙂

Hur går det då?

Träningen – Jodå, efter några veckors ” jag kanske är förkyld, och bör kanske inte träna, eller?”, så har jag kommit fram till att jag inte är förkyld och absolut måste träna för att må bra. Nej, vårens träning blev inte så perfekt som jag kanske skulle ha velat, men jag är i bra form och tycker att det är kul att träna. Härom dagen sprang jag t ex 5 km med Hugo i vagnen. Förr så gjorde jag det regelbundet med mina svägerskor, men nu har det inte blivit av på ett halvår drygt. Jag hade glömt hur jobbigt det är att trycka en 13 kg vagn, och en nästan lika tung sötis i den, framför sig samtidigt som man har ett svävmoment mellan varje fotisättning… Calles 10 kg viktväst kan slänga sig i väggen i jämförelse😉

Dessutom tror jag att diket mellan magmusklerna har minskat. Jag trodde att det var kört och att endast en operation kunde fixa detta (vilket jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer att utsätta mig för!) Men som vanligt (tröttsamt) så har Calle rätt när han säger att löpningen är den bästa magträningen.

På torsdag är det dags för Blodomloppet, mitt reservmålslopp istället för Kanallöpet som inte blev av… Igår kväll trodde jag att halsontet var ett faktum igen, då min lilla familj inte verkar respektera mina träningsdelmål, utan alltid blir sjuka ca en vecka innan – och sedan när jag tagit hand om dem och hållit mig frisk själv insjuknar lagom till tävling… Men idag är det fortfarande diffust, så håll tummarna.

Den 6 juni står jag och brorsan på startlinjen som ”Mittandraliv racing” som min bror så härligt har döpt vårt mulitsportlag till. Det ska bli kul. Jag ligger efter i träningen, men det ska bli kul!

Kommer ni ihåg hur man längtade så att det nästan gjorde ont? Nu är den här - bästa tiden på året!

Kommer ni ihåg hur man längtade så att det nästan gjorde ont? Nu är den här – bästa tiden på året!

Liten börjar bli stor...

Liten börjar bli stor…


3 kommentarer

Missade mål och nya insikter

Idag skulle jag ha genomfört ett av mina mål detta år – nämligen Kanallöpet 5 km. Men, resten av familjen blev förkylda för en knapp vecka sedan. Jag trodde att jag skulle klara mig ifrån den och kunna springa idag, då jag inte kände något i fredags morse. Jag var på utbildning med jobbet tors-fre, och när jag körde in på vår uppfartsväg fredag kväll så blev jag förkyld i alla fall… Kanske ingen stor grej tycker ni, men under alla träningspass under den långa vinter som har varit, så har bl a Kanallöpet varit en drivkraft. Jag har sett mig själv springa det och verkligen sett fram emot denna dag. Nu fick mina svägerskor åka utan mig, och jag får ladda om. Så, då får det bli Blodomloppet i Linköping den 23 maj istället. Den stora utmaningen ligger en månad framåt då Kolmården adventure race genomförs av bl a mig och min storebror – och då ska inget stoppa mig!

Jag måste bara skriva lite om den utbildning som jag var på i veckan. Det var början på en kurs i coachande förhållningssätt för lärare som vi nu går på skolan. Det är både ett samtalsverktyg, men handlar också om hur man ser på sig själv och alla runt omkring. Det var två väldigt bra dagar som gav mig mycket personligen. Som jag skrivit tidigare så var jag väldigt blyg och osäker på mig själv när jag växte upp. Någon gång innan gymnasiet så bestämde jag mig för att bryta detta – ett sätt var att prata på istället för att vara tyst. Ett annat sätt var att söka mig till situationer där jag måste stå i centrum. Sedan har det varit så. Jag har inte tänkt på det så mycket, men har ofta känt att mitt sätt att vara med andra kostar energi. Att vara rädd för tystnad och att andra inte ska känna sig obekväma, gör just det istället. Och det, ramlade ner i huvudet på mig under kursen.

De två kvinnorna som hade utbildningen var till en början irriterande lugna och eftertänksamma. Jag tror att de flesta av oss blev stressade över detta först. Men efter någon halvdag så började det att sprida sig ett lugn i hela gruppen. När man ”cuttar the crap” och öppnar upp lite så ger det så mycket mer.

Min egen slutsats av detta har blivit att jag ska ta det lugnare och försöka vara mig själv mer. Calle har sagt det rätt länge och är själv en mästare på irriterande tankepauser innan han svarar😉, men jag var tvungen att ringa hem från kursen och säga att han haft rätt…

Dessutom fick vi träna på att vara mer närvarande. Om man släpper sin egen agenda när man pratar med folk, så hör man bättre vad de säger🙂 Självklart – ja. Men svårt – också ja. Sedan jag kom hem har jag bestämt mig för att inte göra massa saker samtidigt, och speciellt inte när jag är med barnen. Emil får alltför ofta se en mammarygg och höra ett  -”Jag ska bara… ” när han vill berätta något. Det slår mig efter bara några dagars ansträngning att lyssna på honom att 1. Han är väldigt charmig.  2. Han har jättefina ögon. Det låter som att jag inte tyckt det och att jag har varit världens sämsta mamma innan, och det stämmer inte,  men den lilla skillnaden i att jag stannar upp mer och tittar på honom fokuserat när han pratar gör mycket mer än jag trott att det skulle göra.

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Här är lite bilder.

vår

Detta är bara några veckor sedan…

... och nu ser det ut så här!

… och nu ser det ut så här!

vitsippa

Vitsippor, tussilago, påskliljor, maskrosor – nu finns allt på en gång!

Vi har firat vår 6-åring med Skylandertårta. Och nej -jag har inte gjort gubben av marsipan...

Vi har firat vår 6-åring med Skylandertårta. Och nej -jag har inte gjort gubben av marsipan…

Allt ljus på mig, eller?

Allt ljus på mig, eller?


7 kommentarer

Tillbaka…

Jamen, nu var det ju ännu längre sedan jag skrev…. Min bror sa att han drog slutsatsen av detta, som att det antingen var jättedåligt med mig eller jättebra. Och jättedåligt har det inte varit. Det har hänt mycket, samtidigt som det inte har hänt något. Förvirrat?  Ja.

Vad som bl a har hänt är att jag har fått ett nytt jobb. Nu när allt är klart så kan jag berätta att jag är kvar på min skola, men fr o m. hösten som proffsmentor istället för som idrottslärare. Proffsmentor låter lite högtravat, och är inget som jag kommer att vara i början i alla fall🙂 . Vad jag kommer att göra är att jag kommer att vara mentor för samtliga 66 elever på transportprogrammet. Alltså, inga lektioner, utan istället ett stöd för dem när det gäller studier, boende och livet i allmänhet. Detta gör att andra lärare och instruktörer kan koncentrera sig på att undervisa, och jag kan gå all in för att hjälpa och finnas till för eleverna istället. En win-win hoppas vi.

Jag hade några alternativ, men detta känns jätteroligt och spännande att ta tag i till hösten. Efter att ha gått i idrottskläder och tofs på jobbet sedan -99, så känns det faktiskt kul att få klä på sig vanliga kläder och åka till jobbet.

På hemmafronten så går det rätt bra. Studsmattan är framme, vårblommorna på G, härligt långa kvällar och hyfsad harmoni. På minusfronten är att jag misstänker att min mellanson blivit sockerberoende, vilket jag måste göra något åt nu! Minsta sonen slog sitt vällingrekord härom natten, så det måste även bli bättring på hans kostvanor. Så matmålet här hemma går väl sådär. Det är inte lika dåligt som förr, men klart sämre. Att man inte kan tvinga små barn att äta är ju ett faktum, men att en viss mamma måste  fika tillsammans med dem varje dag, är det inte.

Äntligen!

Äntligen!

Också äntligen! Ett givet vårtecken hos oss.

Också äntligen! Ett givet vårtecken hos oss.

Emil tillbringar det mesta av sin tid till att längta efter Skylander Giants, som han hoppas få i födelsedagspresent nästa vecka. De två småkillarna har blivit ett riktigt litet gäng, som drar omkring här hemma och hittar på bus. Jag undrar en sak. Om jag får 10 min egentid på nedre våningen medan de leker själva uppe (jag hör höga dunsar, men ingen gråt…) och det sedan tar 15 min att städa upp hela Emils klädgarderob som förflyttats ut på golvet och där bildar något slags klätterberg. Har jag då haft 10 min egentid, eller har jag blivit 15 min äldre till ingen nytta alls? Jag bestämmer mig själv för att jag har fått motion och de har bondat i 25 min, eftersom de drog vidare medan jag städade upp. Win-win där också, eller?

Gänget på nya äventyr...

Gänget på nya äventyr…

Träningen har stått still i tre sjukdomsveckor, men är nu igång. Nya löparskor är införskaffade och motivationen är på G. Dock inser jag att Kanallöpet är ganska snart och så även mulitsporttävlingen, men jag hoppas att jag kan leva på gamla meriter och komma igen snabbt…

Mina nya Asics GT 2000 som ska ge ett bra klipp i löpsteget, vilket kan behövas...

Mina nya Asics GT 2000 som ska ge ett bra klipp i löpsteget, vilket kan behövas…


6 kommentarer

Fem orsaker till att det måste bli vår nu!

1. Den första och viktigaste – bacillerna måste dö! När sömnbristen återigen ligger som ett duntäcke innanför skallbenet p g a småfolk som inte sover för att de inte kan andas genom snoriga näsor, eller fyller sina täcken med febersvett osv. , så vill jag inte mer. Nu får det vara bra med sjukdom. Nu!

2. Därför att jag snart passerar den fina linjen mellan genialitet och galenskap ( gissa till vilken sida…🙂 ) Jag skottar nämligen, inte gångarna och trappan, utan tomten… Gräsmattan och berget nedanför altanen är nu skottad. Allt för att våren ska kännas närmre. Om alla som gjort samma sak skriver ett inlägg här så kanske det känns mer normalt… jaså, ingen… ok.

3. Min äldste son tillbringar alldeles för mycket tid framför datorn tittandes på pubertala killar (och män…) som spelar Skylander på Youtube, skrikandes intelligenta uttryck som -Oh, my god! – Oh, my gosh! och Oh, my godness! Inte en gång per spel, utan hundratals! Jag tror att det vore bättre för Emil att hoppa studsmatta, men det kanske bara är jag?

4. Därför att alla hungriga smådjur i skogen traskar in via vår tomt för att gnaga på farfars avklippta päronträdsgrenar, och liksom bara passerar och råkar ta ett litet mellanmål på våra nysatta äppleträd…

5. Därför att jag (ursäkta) börjar tröttna på alla på facebook och bloggar som skriver om hur mycket de längtar efter våren…😉

Jag och sjuklingarna.

Jag och sjuklingarna.

Lite kul orkar vi ändå att ha i solen.

Lite kul orkar vi ändå att ha i solen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.